«Den hungrige toreadoren» (El torero hambriento, DN, 4 de mayo de 1941). No sé quién se encuentra tras esta obra, que está en la línea de «Spanska språket».

De spanska tjurarna ha på senaste tiden måst livnära sig mest på gräs, varigenom de mist en del av sin styrka och blivit rätt milda till sinnes. Även tjufäktarna, toreros, ha blivit knäsvaga genom de små ransonerna. Men matadorn far en extra ranson och bevarar därigenom nagot (något) av sin eldighet.
Los toros españoles últimamente han tenido que alimentarse principalmente de hierba, por lo que han perdido parte de su fuerza y ​​se han vuelto bastante mansos de mente. Hasta los esgrimidores, toreros, se han vuelto instintivos por las escasas raciones. Pero el matador obtiene un hijo extra y por lo tanto conserva parte de su potencia de fuego.

Den starke tjurens vrede är förbi,
han lever blott på markens gräs och klöver,
och trötta på arenan komma vi,
och våran större tid är över.
Ransonens drama
gör kroppen svag och våra hjärtan tama.

Det var en tid när såg ständigt rött
och av min eld hans ilska understöddes.
Jag levde då på fläsk och saftig kött,
och han med starka oljekakor göddes.
Dock ville ödet
att det blev ont om fett och knappt om brödet.

Ett extra brödkort har en matador,
han skrider spänstigt fram med later höga.
Men jag som blott en ringa bulle får
har endast kraft att reta tjuren föga.
Den arme tjuren
är själv av fettbrist foglig till naturen.